En av många mysiga stunder med Maya är på morgonen. På vardagsmorgnar är det dock inte plats för särdeles lång stund att mysa på. Puppisen brukar kolla in mig då jag först går ur sängen, in på toaletten och de gånger jag sedan kommer tillbaka till bingen igen och lägger mig blir hon så där underbart överlycklig som bara bullishundar kan bli; hon nappar åt sig en tuggis (en liten slemmig slamsa av torkad och sedan uppblött oxhud oftast)  och så nästan ringlar hon som en orm (hon har någon konstig höger-vänster-rörelse i hela kroppen eftersom hon samtidigt vildsint viftar på svansen) över våra kroppar, tidningar (som blir ihopknycklade till oigenkännande) och annat bråte som kan ligga i vägen under det att hon utstöter ett märkligt gutturalt mjukmorrande ljud som för att säga; ”Jag är lyckligast i hela världen!”

Kommer jag dock inte tillbaka till sängen infinner hon efter en liten stund bredvid mig (oftan vilandes huvudet på mina fötter) i badrummet och gör mig sällskap i mitt sjå att få på mig mitt ansikte! För det mesta brukar jag då fråga Maya; ”Skall vi göra leksak till MAYA?!” och då studsar hon saligt ut i köket och ser på när jag tejpar igen en toarulle i ena änden, lägger i godisar och sedan sluter den även i den andra änden. Efter ett par känguruhopp som får henne att vara öga mot öga med mig (hon måste varit wallaby i ett annat liv) sitter hon fint och jag överlämnar skatten. Bara tre sekunder senare är rullen helt massakrerad i tusentals bitar, godisarna slukade och golvet försett med strimlade små vackra papperskonfetti!! Men vad gör det; KUL VAR DET!!

Maya... eller ...nääh?