Tankar från roten hos en av våra mest älskade svenska författare; Astrid Lindgren. Ur henne har det kläckts många kloka, finurliga och tokroliga ord. Här ett litet axplock, dels från böckerna och dels från ladyn själv...

 

Om Pippi Långstrump;
"Då blir de bägge tjuvarna så rädda och börjar gråta. Pippi tycker synd om dem och ger dem var sin gullpeng att köpa mat för. För Pippi är snäll. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll."

Skorpan och Jonatan;
"Ibland måste man göra saker, trots att det är så farligt. För att annars är man ingen människa, utan bara en liten lort."

Tjorven;
Farbror Melker, vet du vad?" och "Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?".

Astrid själv;
"Jag tror att ni har glömt en sak. Och det är att jag är en gammal människa som är döv och halvblind och nästan helgalen. Och den har ni gjort till årets svensk! Vi får akta oss för att sprida ut det, för att då kommer dom att tro att hela Sverige är på det sättet..."

"Det är inte lätt att vara barn" - läste jag i en tidning- och jag blev högst förbluffad, för det är inte varje dag man läser något i tidningarna som verkligen är sant."

En av många mysiga stunder med Maya är på morgonen. På vardagsmorgnar är det dock inte plats för särdeles lång stund att mysa på. Puppisen brukar kolla in mig då jag först går ur sängen, in på toaletten och de gånger jag sedan kommer tillbaka till bingen igen och lägger mig blir hon så där underbart överlycklig som bara bullishundar kan bli; hon nappar åt sig en tuggis (en liten slemmig slamsa av torkad och sedan uppblött oxhud oftast)  och så nästan ringlar hon som en orm (hon har någon konstig höger-vänster-rörelse i hela kroppen eftersom hon samtidigt vildsint viftar på svansen) över våra kroppar, tidningar (som blir ihopknycklade till oigenkännande) och annat bråte som kan ligga i vägen under det att hon utstöter ett märkligt gutturalt mjukmorrande ljud som för att säga; ”Jag är lyckligast i hela världen!”

Kommer jag dock inte tillbaka till sängen infinner hon efter en liten stund bredvid mig (oftan vilandes huvudet på mina fötter) i badrummet och gör mig sällskap i mitt sjå att få på mig mitt ansikte! För det mesta brukar jag då fråga Maya; ”Skall vi göra leksak till MAYA?!” och då studsar hon saligt ut i köket och ser på när jag tejpar igen en toarulle i ena änden, lägger i godisar och sedan sluter den även i den andra änden. Efter ett par känguruhopp som får henne att vara öga mot öga med mig (hon måste varit wallaby i ett annat liv) sitter hon fint och jag överlämnar skatten. Bara tre sekunder senare är rullen helt massakrerad i tusentals bitar, godisarna slukade och golvet försett med strimlade små vackra papperskonfetti!! Men vad gör det; KUL VAR DET!!

Maya... eller ...nääh?

Och varför hamnar alltid mackan med påläggssidan neråt när den ramlar ner från matbordet? 

Mysteriet med den fallande kaviarmackan löst

Men hur var det nu med mackan som alltid hamnar på golvet med påläggssidan neråt? Lyder den möjligtvis Murphy's lag, den som säger att om nåt kan gå på tok så gör det det?

Det är enklare än så. Saken är den att om man lägger en smörgås vid bordskanten och puttar den utåt tills den tippar över kanten, så kommer den att rotera i luften under fallet. En normalstor smörgås med exempelvis kaviar kommer att rotera ett varv på ungefär en sekund.

Nu är det så att ett bord vanligtvis är runt 70 cm högt, och fallet från den höjden tar ungefär en halv sekund. Det innebär att mackan hinner vrida sig ett halvt varv, och följaktligen landar med pålägget nedåt.

För att den ska hamna med pålägget uppåt måste bordet vara antingen mycket lågt, under 30 cm, eller mycket högt. Eftersom fallhastigheten ökar med kvadraten på falltiden krävs ett minst tre meter högt bord för att mackan ska hinna vrida sig så långt under fallet att den hamnar med kaviarsidan upp.

... kan inte motstå att lägga ut dessa. Den översta har jag uppklistrad bredvid mitt skrivbord. Jag bara älskar Gary Larsons fyndiga, glimten-i-ögat-bilder!

Det är ju som alla vet väldigt roligt att läsa. Ibland är det dock inte lika roligt att läsa ihopknåpade alster. Om man vill förbättra och underlätta läsning bör man vid skapandet tänka på följande;

• Avstå alltid att använda alliterationer.

• Undvik förkortningar o dyl.

• Uttryck inte uppmaningar i negativ form.

• Använd aldrig utländska lånord när det finns en adekvat inhemsk terminologi disponibel. Låneord är inte á propos.

• Anmärkningar inom parentes är onödiga (även om de är relevanta).

• Uteslut citat. Som Ralph Waldo Emerson sade: "Jag hatar citat. Berätta det du själv vet".

• Jämförelser är lika olämpliga som klichéer.

• Var inte omständlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt - det är överflödigt, och risken är att du bara tröttar ut läsarna och får dem att tappa koncentration och intresse så att ditt budskap riskerar gå förlorat i en aldrig sinande ström av ord som kanske i och för sig låter bra och vederhäftiga, men som inte har så stor betydelse för sammanhanget och kanske inte heller tillför så mycket i sak till det du egentligen vill uttrycka.

• Var mer eller mindre exakt i formuleringarna.

• Analogier i skrivandet är som fjädrar på en orm.

• Vem uppskattar retoriska frågor?

• Om du läser igenom det du skrivit kan du vid omläsning kanske hitta en del upprepningar som kan undvikas genom omläsning och redigering.

• Placera syftningar så nära som möjligt, särskilt i långa meningar med bisatser på tio eller fler ord eller kanske ännu fler, sitt huvudord.

• Sist men inte minst - sky klichéer som pesten; de är bara gammal skåpmat som passar bäst att förpassas till historiens skräphög.
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  

Hur blir tandkrämen randig?

Ett mer vardagsnära mysterium kan man tycka men väl så spännande!

Man kan göra randig tandkräm på två sätt:

1 Tuben fylls samtidigt med t.ex tre färger. Viskositeten (fastheten) och konsistensen är densamma för alla tre delar och därför sker ingen uppblandning. De tre färgerna ligger längsgående i tuben, vilket gör att det kommer ut randig tandkräm. Detta sätt är det vanligaste och det som vi använder vid påfyllning av våra randiga tandkrämer.

 

2 Tandkrämstuben förses med ett litet rör, innehållande fyra längsgående kanaler, intill tubmynningen. Närmast mynningen hälls en gel-tandkräm, t.ex blå gel, som dock inte når över rörkanten. Därefter fyller man på resten av krämen - oftast vit pasta. När man trycker på tuben, kommer den vita pastan att pressas ut genom tubmynningen, men också trycka mot den blå gelen, som därigenom pressas ut i kanalerna längs plaströrer. Även här är det samma viskositet på de olika delarna, vilket innebär att den blå gelen lägger sig som fyra ränder utanpå den vita.

 

Man får knåda tuben ordentligt om man ska få färgerna att flyta ihop. Så här ligger färgerna i tuben.

Har tänkt starta en ny kategori, nämligen "Mystik, symboler & myter". Själv tycker jag att det är otroligt spännande med sådant! Första inlägget handlar om Duncan McDougal (1866 - 1920) som tidigt på 1900-talet arbetade som läkare i Haverhill, Massachusetts. Det ovanliga med honom var att han ville väga människokroppar före och efter döden för att se om det var någon skillnad. Hans tanke var att om han vägde en kropp precis efter den dött och det då blev en minskning var det själen som lämnat. Han skulle då få ett mått på hur mycket en själ väger!

Skulle själen verkligen kunna ha en vikt?

Enligt Duncan MacDougall väger den kring 21 gram. 1907 gjorde Duncan experiment där han vägde folk innan och efter de dog och kunde då se att de tappade i vikt. 21 gram har blivigt känt som själens vikt men alla förlorade inte 21 gram utan en förlorade 11 gram, en annan 14 gram. Men alla förlorade i vikt.

Tidningsartikel om Duncans upptäckt:

Fast det finns många frågetecken om Duncans experiment. Vissa säger att hans vägningsmetoder var alldeles för skakiga. Medan andra säger att han var en viktig upptäckt om människan och dess själ på spåren.