Är på ett mission from God - nämligen att odla och nära ta-ingen-skit-genen. Gick igång riktigt förra veckan då jag fick företaget L att trots allt skicka mig min mousetrapper. Hade samma vecka en konfrontation med vårdcentralen här hos oss. Ville tala om för min doktor att han skrivit fel på ett recept jag skulle hämta (e-recept i all ära men det känns bra att få ett papper i handen!). Jag sa; "Kan ni lägga ett meddelande på hans skrivbord och be honom ringa när han har tid!". "Han är jätteupptagen!", blev svaret. "Ja, därför vore det ju bra om ni lade en lapp så att han kan ringa då han har tid!." "Nej, det går inte!" "Men, säger jag i ett förtvivlat försök att få rätsida i detta stupida samtal, om ni lägger en lapp på hans skrivbord så kan han ju själv bestämma när han ringer mig! - han har sagt att det är ok!." "Jag vet att han säger det men vi gör inte så!", förklarade denna mini-Hitler med en orubblighet som endast de har som "inte har alla hästarna i stallet", "inte har alla indianerna i kanoten","inte är den skarpaste kniven i lådan", där "hjulet snurrar, men hamstern är död","har en hiss som inte går ända upp", där det är "bara skum, inget öl", där "bussen inte stannar vid hållplatserna", där "rulltrappan går åt fel håll", där "antennen inte får in alla kanaler", där "bommarna är nere, lamporna blinkar, men tåget kommer aldrig", där "prästen är i kyrkan, men det är ingen som ber", där "sladden inte räcker ända fram", där "det inte är skottat hela vägen fram till dörren", där "det ringer men ingen svarar" - puuuh - nu känns det bättre!

Hade även ett ta-ingen-skit-fall på jobbet då en arbetskollega bad mig att göra en skylt som det var så himla viktigt att den blev gjord på en gång. Som den snälla människa jag är (innerst inne!) stressade jag litet här och var för att hinna göra denna urviktiga skylt samma dag. När jag kom åter nästa dag var det ingen som hade hämtat skylten. "What the ----", tänkte jag och kände mig med ens väldigt gruffig. När kvinnan i fråga äntligen kom för att hämta skylten hade jag bestämt mig för att inte vara svensk utan verkligen "spilla bönorna" och säga vad jag tyckte; "Det var tydligen inte så himla viktigt med skylten eftersom du inte hämtade den. Jag tycker att det är respektlöst att handla på detta sätt!". "Åh, oh, och förlåt mig, det var inte menat så. Det måsta ha skett någon kommunikationsförbistring här. Jag menade inte att skylten behövdes göras samma dag. Oh förlåt! Vad bra att du sa detta!". Efter det var jag jättenöjd - jag hade sagt mitt och det var förlåtet och vatten under bron. Men inte då; nästa dag stod det en flaska vin på mitt skriv bord med ett kort med texten; "Oh förlåt att det blev så fel!".

Jag säger bara det ´- "TA INGEN SKIT!". 

Bilder som talar för sig själva!

Så här mitt på en onsdag tycker jag att vi behöver litet poesi för att lyfta livsandarna. Jag har beslutat att den kände skotska poeten Ewan McTeagle skall få förgylla denna sida;

Lend us a couple of bob

Lend us a couple of bob.

To Ma Own beloved Lassie.

A poem on her I7th Birthday.

Lend us a couple of bob till Thursday.

I'm absolutely skint.

But I'm expecting a postal order and I can pay you back as soon as it comes.

Love Ewan.

Eller varför inte det ömsinta poemet;

Can I have £50 to mend the shed?

Can I have £50 to mend the shed?

I'm fight on my uppers.

I can pay you back When this postal order comes from Australia.

Honestly.

Hope the bladder trouble's getting better.

Love, Ewan.

Ah, så vackert. Ingen beskriver världen så som McTeagle!