Jag trodde att jag kom på något, jag provade och jag fann det sant! Tyvärr!

Ok – nu kommer jag att låta som en bittertant men det är inte enbart så. Mitt experiment och resultat har även givit mig insikt och därmed möjlighet att sluta fred med denna min farhåga.

Jag jobbar alltså som läkarsekreterare på Stora Sjukhuset. Jag skulle tro att man i sekreteraraspekt inte kan befinna sig på ett värre ställe. Här råder skyddad verkstad med en benhård hierarki som ingen eller inget rår på. Man anses som sekreterare här vara ett grått töcken, som bäst! Man försvinner i det stora och blir en liten beige administrativ råtta!

Detta är naturligtvis förfärligt, men här kommer det roliga; eftersom jag själv inte känner mig som en beige råtta tänkte jag att; ”om människorna runtomkring mig inte vet om att jag är en sekreterare kanske de behandlar mig bättre!”. Sagt och gjort; skalade av mig alla tell-tale-signs, det vill säga; pennficka med massor med pennor, den obligatoriska militärklämman med namn och titel och vårdbroschen. Det enda jag behöll (förutom den gröna pyjamasen förstås) var passerkortet hängande från fickan där namn och titel står med ganska små bokstäver.

Efter cirka en vecka befann jag mig på Anestesiexpeditionen och läkare S (som borde känna igen mig eftersom han arbetar på avdelningen mitt emot vår och hans döttrar har arbetat extra som sekreterare i just vår grupp) som aldrig tilltalat mig eller aldrig förut ens sett åt mitt håll plötsligt verkligen SÅG mig, till och  med log litet och sade ”Hej!”. I grön pyjamas och vit rock kunde jag lika gärna ha varit en väldigt viktig läkare och en sådan är det ju bäst att hålla sig väl med!!

Jag trodde att jag kanske möjligt successivt skulle kunna arbeta mig in så att säga så att människor kände igen mig och respekterade mig men efter nästan fem år har jag insett jag på Stora Sjukhet inte kan förvänta mig;

• att människor i grund och botten anser att alla människor ha lika värde
   
• att om jag säger ”hej” bli bemött med ett ”hej” utan oftast blir det ”…”
•  att min omgivning är tillräckligt observant för att inse att vi på avdelningen är två sekreterare och att båda inte heter B!

Stora Sjukhuset skulle vara ett okej ställe att arbeta på, om det inte vore för alla sjuka människor – och då pratar jag inte om patienterna!