Nu vill jag tala om en sak som jag kommit på och som jag är så otroligt nöjd med – jag har upptäckt piercingsmycken!! Ingen stor deal för många kanske, men med tanke på att jag tycker att piercing är läskigt annat än i öronen tog det lång tid innan jag faktiskt började överväga att testa.

Saken är den att jag gillar att ha samma örhängen hela tiden, i stort sett och då framför allt ringar. Har därför testat olika varianter av ringar med olika låsning; liten tunn pinne att försöka pricka rätt i litet hål med (!), liksom klyka som man klämmer ned pinnen i och som då ska (!) fästa, stift med fäststycke baktill (som gör ont om man sover på det!).  Förutom att jag inte varit nöjd med dem personligt så har hundtestet definitivt dömt ut alla dessa olika ringar.

Hundtestet går ut på att man har åtminstone två galet lyckliga voffisar som studsar omkring en i närkontakt, på bus- och pusshumör.  Då kan jag lova att det är få örhängen som sitter där de skall!! Pling och så har åtminstone ett farit all världens väg! Det var efter ett sådant tillfälle när jag inte kunde hitta min ring jag bestämde mig för att här får jag göra något ordentligt rationellt.

Drog mig då till minnes de piercade människor jag sett med ringar i öron och annat som  liksom hade ring med en kula ingjuten i mitten. Efter litet mer undersökande kom jag fram till att dessa var Ball Closure Rings. Visst måste de finnas i annat material än stål!? Litet mer undersökande så hittade jag guldvariant av BCR på nätet. Hos Barbarella Wildcat finns det mycket fint!

http://www.barbarella.se/

BCR sitter som berget och är mycket behagliga att bära. Har även köpt ett par av dessa små (se nedan) blommor som man skruvar fast i ett bakstycke som gör att de aldrig faller ur och aldrig skaver!! Dessutom har jag nu vidgat mina vyer och har beställt ett par Segment Rings där cip-in-grejen inte är en kula utan en bit av ringen så att det ser ut som en helt hel och slät ring när man väl har stängt den! Jag tänkte att de kan vara snygga att hänga en berlock i.

Nu ska ni höra en saga som handlar om bussförare Hugo Berglund.

När sagan börjar har han just tagit emot avgiften av den sista påstigande passageraren vid Skanstull, och nu startar han buss numro 144 på sin elfte resa för dagen via Gullmarsplan ut på Huddingevägen mot Örby och Älvsjö till Herrängen och Fruängen.

Klockan är halv tolv på dagen, Hugo Berglund är 47 år, månaden är juni och vädret är strålande vackert. Hugo Berglund verkar inte glad. I 23 år har han farit en liten bit ut från Stockholm och in igen, som en jojo, och med tiden har hans ansikte skakat ner mot hakan så han ser riktigt ordentligt lessen ut.

Vet ni vad Hugo Berglund tänker när han far ut på Huddingevägen? Jo, förbannade Huddingevägen tänker han. Det är helt enkelt så att Hugo Berglund är lite trött på Huddingevägen.

Utan glädje beger han sig ut till Fruängen, upp i de nyaste kvarteren, Toscagatan fram, in på Mazarinvägen och sen via Rulltårtegatan till hållplatsen vid Tusenbladstorget, och slutligen Finska pinnens väg fram till ändhållplatsen vid Mandelkroksvängen.

Jävla gräddbageri, tänker Hugo Berglund. Dessa gator och torg står honom upp i halsen, ser ni, och han mår inte bra. De sista passagerarna stiger av på den s.k florsockerrefugen vid Mandelkroksvängen.

Det är nu som bussförare Hugo Berglund tänker att va fan.

Han startar resolut bussen före reglementsenlig tid, far utan hänsyn till hållplatser direkt tillbaka ut mot Huddingevägen, vinkar med en viss tillfredsställelse åt de ivrigt viftande figurerna vid hållplatsen där och svänger ut på Huddingevägen i riktning mot Södertälje.

Han öppnar sidofönstret och låter den friska försommarluften spola in över hans nersuttna ansikte. Han är ute på landet nu, fåglarna kvittrar, vägen har en gul rand i mitten och Hugo Berglunds livsandar börjar vakna ur sin 23-åriga dvala.

Nu passerar han Södertälje och fortsätter riksettan ner mot Nyköping.

Nu ler han lite.

Nu passerar han Nyköping.

Nu trallar han en trall som han gör själv medan han trallar. 

~Tage Danielsson

”Sagan om busschauffören som tänkte att va fan” måste vara den bästa novelltiteln genom världshistorien!! I dag var det nästan så att jag gjorde en Hugo Berglund – svängde nästan av åt höger istället för att åka rakt fram. Då hade jag kunnat åka till centrum och spendera en glad dag våldsshoppande istället för att aaarrrbeeetaaa! Jag är ingen flitig shoppare men just i dag skulle jag ha kunnat tänka mig en hederlig shopping spree och en lång härlig lunch på något gott café.

Men spåren gick rakt fram och jag svängde inte!

Jag har en ny förkunnelse; sluta måla naglarna!

Har begåvats med starka naglar och därför kunnat ha långa klor när jag känt för det! Men sedan ett antal år, fem sex kanske, har de varit skrutt; de har skivat sig och gått sönder. Provade allt som kunde tänkas provas och inget hjälpte. Till sist slutade jag med allt, bara för att jag var så trött på att aldrig få resultat. Och DÅ blev de hur fina som helst!

Till att börja så ”raknade” de. De blev liksom plattare, och snyggare i mina ögon. Därefter blev kvaliteten strålande, inte en enda flaga sedan jag slutade med lackering. Jag har alltid fått höra att man ska ha en yta lack just för att skydda nageln. Men nu har jag begripit att det är tvärtom!

Däremot fortsätter jag med manikyr men det jag gör nu är att jag filar, målar på undersidan med nagelpenna (det är som en akvarellpenna ungefär) och polerar med en trestegsfil så att det blir blankt och fint – bildbevis ovan!

Jo, jag tänkte att den här bilden…va?!...min mediala förmåga börjar att göra sig påmind…jag hör något från en…gemm…gemmman…gemenman…gemene man; ”män herre min je – kan nån få männska å schluta å visa bilder på se schälv!!”

Ja, men bara EN till – för den här blev så enormt bra! Ha, ha det är min blogg, så jag bestämmer;

Och den här bilden är delvis äkta för jag har faktiskt varit på tv två gånger; dels en gång som helt liten sångfågel som sjöng tillsammans med sin kör på en högmässa de visade på tv – jag fick vara hemma i två veckor efter det bara för att hinna med att skriva alla autografer – och dels en gång på BBC i London där jag agerade publik till  ”The Late, Late Breakfast Show” med Noel Edmonds.

”The Late, Late Breakfast Show” var ett spektakulärt teveprogram som i början fick kämpa hårt för att överleva. Sakta men säkert blev ändå programmet en stor succé bland annat för att några av musikens största tung-gungare uppträdde där; nämnas kan att ABBA var där två gånger och de gjorde där sitt absolut sista framträdande i tv.

Showen beskrevs som ett ”mag prog” (magazine programme) speciellt inriktat på de slöbockar som masade sig upp sent på lördagar. Ett återkommande inslag var "Give It A Whirl" där en i publiken fick komma fram och snurra på "The Whirly Wheel". Det stunt-uppdrag som hjulet stannade på hade sedan sagda man/kvinna från publiken en vecka på sig att öva in och därefter förevisa vid nästa show.

Det talades mycket om att stuntsen var för farliga och BBC hotades flera gånger med stämning från människor med sönderslagna bäcken, huvuden, ryggar och axlar! Till slut gick det riktigt illa; den 13 november 1986 dog Michael Lush under första repetitionen av det stunt han skulle genomföra live veckan därpå. Hans uppdrag kallades "Hang 'em High" och innebar att Michael skulle hoppa bungee jump från en exploderande låda hängande från en nästan 40 meter hög kran. Karbinhaken som fäste repet till kranen lossnade under hoppet och Michael Lush dödades omedelbart efter att ha störtat mot marken.

”The Breakfast Show” lades ned 15 november efter det att Noel Edmonds bestämt sig för att sluta som programledare.

Längtade så efter en Wegamanpuppy - här kommer en! Kolla in den magen!!

Djurets kroppslängd ligger vid 90 cm, mankhöjden vid 50 cm och vikten vid 13 kg. De bär inga horn och är på så sätt de enda djuren i familjen hjortdjur där hanarna saknar vapen på huvudet. Hanarna har istället (liksom myskhjortar) förlängda hörntänder som blir upp till 5 cm långa och är tydligt synliga utanför munnen. Vattenrådjurets päls är gulbrun och bara på hakan och halsen vit.

Vattenrådjurets föda utgörs huvudsakligen av bladvass. Ibland vistas de i odlade marker med korn och grönsaker och äter där. Därför betraktas de i Kina som skadedjur.

Man kan minst tro att de är blodsugare med sådana tänder men enligt uppgift knaprar de alltså bara vegetabilier!

Och - nej - det är inget aprilskämt!

And here are the Top images From the Internet For Year 2008;

Special Category for Best "Pets".

Special Category for Best "Urban Painting".