Inlägg publicerade under kategorin Vissdagsbetraktelser

Av Mayamama - 20 februari 2009 09:55


 

Jag har gått på folkhögskola och, framför allt bott på folkhögskola. Det var en alldeles speciell och, för det mesta, rolig erfarenhet. Vad det gäller maten dock stod mycket att önska. Vi gick omkring undernärda och glåmig men så ett par gånger per termin gick djungeltelegrafen igång; ”Äppelpaj, äppelpaj!”. Det var kodordet för att nu gick det att trycka i sig vaniljsås så att det sprutade ut ur alla kroppsöppningar! Vilt språng ned till matsalen, fast grepp om de djupa tallrikarna och så förfinade vi konsten att skrapa av själva kaktäcket av äpplena så att ingen frukt kom med i tallriken. Därefter fyllde vi på med VANILJSÅS så mycket att det nästan blev råge! Därpå följde det vanliga däckandet på gräsmattan utanför matsalen. Vi låg där alla och flämtade av utmattning och var stockstoppade som små bullterriers samtidigt som vi lovade varandra att aldrig äta äppelpaj igen. Två månader senare låg vi där igen och lovade samma sak!




Nu förtiden är jag så duktig att jag nästan alltid tar med mig mat att äta till lunch. Mycket för att matutbudet på sjukhuset är milt sagt undermåligt (läs; uruselt). Den enda riktiga restaurangen på området (riktig ENBART i den bemärkelsen att maten verkligen lagas där)  är ett direkt hån mot sina gäster; den heter ”Gastronomen” men borde heta något i stil med ”Slaskhon”. Alternativet är ett ställe där de kan värma upp pajer och lägga ost på bröd och det är inte heller en  verklig valmöjlighet. Så därför går vi varje fredag några steg extra utanför området till ett ställe som heter ”Lunchen”. Första gången vi kom ut från det stället gick vi omkring med ett lyckligt flin på läpparna hela resten av dagen. De serverar buffé med en kötträtt, en fiskrätt, en soppa och massor med vegetariska guckor att välja mellan, nybakat bröd och sedan för att toppa det hela; efterrätt varje fredag!!

 

Dock går vi inte längre omkring och ser totalt frälsta efter besök där för kvaliteten har tyvärr sänkts och priset har gått upp men det är trevligt med litet omväxling i livet. Därför går vi dit varje fredag. Och varje fredag upprepar jag följande mantra; ”Vaniljsås, vaniljsås, vaniljsås”. Jag tror nämligen att jag på telepatisk väg kan få personalen där att servera denna delikata sås till efterrätten. Och efterrätten i sig är inte så viktig bara det blir VANILJSÅS till den. Då är jag en happy camper!!!


ANNONS
Av Mayamama - 17 februari 2009 12:33

Ibland kan jag se de vackert glittrande frostrosorna i trottoaren och tänka för sig själv; "Herregud vilken vacker värld vi lever i" med tacksamhetens ödmjuka tår i vrån. Ibland klockan halv sju på morgonen med mörkret massivt häckande runt varje vrå är tanken; "Uuuäähhouuussch!" Och det konstiga är att när det är vackert finns det ingen tanke på att det ibland känns som uuuäähhouuussch. Och uuuäähhouuussch-morgnar finns det ingen tanke på att det är en underbar värld vi lever i och att vi har det så bra på alla sätt och vis och borde vara tacksamma för livet, maten, maken, hunden, boendet plus ett tusental andra saker. Visserligen är det fint att känna gradskillnad för hur trist vore det  inte att känna "Tja det är väl ok så där ungefär" varje dag!! Det är bara det att det känns som om de där uuuäähhouuussch-dagarna är så många fler! Repetitionen inger både trygghet och hjärnsläpp. Om, och om igen som en gammal hackig skiva upprepas, upprepas, upprepas allt; äta, sova, jobba, äta, sova, jobba, äta… till en grå sörja. Och SÅ utan att jag förstår någonting fladdrar hjärtat av kärlek när min Maya kommer och slickar mig på näsan och omgivningen tar kontur och färg igen! Jag förstår ingenting av vad som händer, hur eller varför men så är det och jag skall försöka att komma ihåg dessa guldglimtar de dagar då jag drabbas mest av gråsörja.


 

Man kan förklara livet med siffror och då blir det genast mer påtagligt, krasst och verkligt. Som till exempel siffran 22 som omtalas i Joseph Hellers bok "Moment 22" som till och med blivit ett begrepp. Boken blev mycket populär och "Moment 22" har blivit ett uttryck i sig för ett dilemma som saknar lösning. Boken räknas först och främst som en antikrigsroman men är också en kritik av byråkrati generellt. Boken följer den uppdiktade kapten Yossarian och några andra amerikanska flygsoldater under andra världskriget, långt borta från all politik fångade i deras och deras överordnades bisarra värld av vriden logik. Här citat från kapitel 5;

 

"Det fanns bara en hake och det var moment tjugotvå som fastslog att oro för egen trygghet inför faror som var verkliga och överhängande var en förnuftig tankeprocess. Orr var tokig och kunde avföras ur tjänst. Det enda han behövde göra var att anhålla om det; och så snart han gjorde det, skulle han inte längre vara tokig och skulle tvingas utföra fler bombflygningar. Orr skulle vara tokig om han utförde fler bombflygningar och normal om han inte gjorde det, men om han var normal måste han utföra dem. Om han utförde dem var han tokig och behövde inte göra det; men om han inte ville utföra dem, var han normal och måste utföra dem. Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktningsfull vissling.

 

"Det var ingen dålig paragraf, det där moment tjugotvå", anmärkte han.

"Den bästa som finns", instämde doktor Daneeka."



Eller för att ta siffran 42 från "Liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams. Där är det just siffran 42 som är svaret på allt; 


Arthur träffar på Slartibartfast när resten av gänget går på upptäcktsfärd inne i Magrathea. Slartibartfast är en gammal planetarkitekt med förkärlek för fjordar. Han fick pris för Norge, för övrigt. Slartibartfast visar en Sens-O-Tape-inspelning (en slags film), där vi får reda på att svaret till den Stora Frågan om Livet, Universum och Allting är 42. Det tog bara 7,5 miljoner år för Djupa Tanken - den näst bästa datorn i universums historia - att lura ut det. Vi har bara aldrig känt till den rätta frågan.




ANNONS
Av Mayamama - 10 februari 2009 15:29



Jag är en stor falafelentusiast. Har till slut arbetat upp en viss kräsenhet efter att ha smakat falafelrullar runtom Göteborg och i frysdiskarna med byggsats att göra hemma!

 

Om vi snackar om att köpa färdig rulle kan man direkt skippa de gjorda på pizzeria för där använder de pizzadeg till  bottnarna och det blir ALLDELES för tjockt! Det skall vara libabröd som är tunt och välrullande. ”Bästa falafeln i Göteborg” förkunnar en tidningsartikel omsorgsfullt utklippt ur GP och uppklistrad på Ali Babas falalfelkiosk på Backaplan. God, men inte godast har jag konstaterat. Falaflarna är goda men såsen till är det litet si och så med och oftast är det litet snålt tilltaget så att det hela blir en aning torrt.

 

Enligt min mening är finns de bästa falaflarna att köpa vid de ambulerande vagnarna uppställda på Kungstorget. På sommaren och våren är det många att välja på; allt från falafel till texmex och indiskt. Nu på vintern brukar det enbart stå två tappra falafelkioskar uppställda. Förr förra gången jag valde mellan dessa två vagnar valde jag den större litet flashigare. Han serverade en god falafel men ignorerade mig totalt  – pratade i telefonen under hela den korta tid jag stod där. Serviceminded hallå!?! Nästa gång valde jag den andra vagnen och tänkte testa om även den försäljaren led av inställningen ”ler man så dör man”. Men på ”Falafel King” var det annat ljud i skällan! Mannen därinne log inte bara en gång utan till och med två gånger och sade till slut även ”Smaklig måltid”. Det må jag säga – "Falafel King" rules!! Vandrade därifrån med en delikat rulle med lagom friterade falaflar, strimlad vitkål i libabrödet, majrova i väl avmätt mängd och en smaskig vitlöksås att avrunda det hela.


Frysta falafler för hemmabruk är inte riktigt lyckat. Har inte kommit över några som ens en gång närmar sig de riktiga vad det gäller smak och konsistens. Nutanas är alldeles för mjöliga till exempel. Och så har vi ju dessutom problemet med bröd – jag har inte lyckats hitta något libabröd att köpa i de affärer jag shoppar. Blev så desperat att jag gjorde egna tunnbröd i stekpannan i söndags och det var inte helt fel! Får väl lära mig att göra själva falaflarna själv också så småningom!

Av Mayamama - 8 februari 2009 20:58



Jaha, då börjar jag att komma litet underfund med det här med ”Färg och utseende” på min blogg – learning by trial and error! Det är ingen slump att det är skotskrutig bakgrund jag valt för jag känner starkt samband med England och speciellt Scotland och också Irland. Jag är alldeles säker på att jag i ett förra liv bott där.


Att åka till England som au pair 1985 var det första jag gjorde följandes mitt hjärta och inte min hjärna. Det var ett äventyr som hette duga. Till att börja med kände jag mig hur hemma som helst men att arbeta som au pair är en ohållbar situation – man skall vara en av familjen, men ändå inte eftersom man är betald (om man nu kan kalla tjugo pund i veckan betalning! – räckte inte till tunnelbanekort ens!) Eftersom jag bestämt mig för att stanna i ett år tvekade jag inte en sekund när jag blev utsparkad av en familj att genast skaffa ytterligare en – det fanns inte på kartan att ge upp! Från Wembly flyttade jag till Richmond, till Wimbledon och slutligen till South Norwood. Den enda familj som hade rätt inställning till det här med au pair var just de i South Norwood – de tyckte det var trevligt att lära känna olika nationaliteter och sätt att leva. Tyvärr hittade jag inte dem förrän sex veckor innan mitt uppehållstillstånd gick ut!


Ja, så England gillar jag, hur knäppa de än kan ses – och det kan de! Och skotskrutigt är något jag älskar och nu har jag lärt mig att man kan ladda upp en egen bild för bakgrund till bloggen. Alltså kan jag byta från dem som fanns i mallarna från BLoggagratis och det känns skönt för den skotskrutiga jag fann där hade en liten blå rand i sig och det är inte en färg jag kan stå ut med! Är väldigt nöjd med den ”tartan” jag fann!


Tyvärr går det inte att få en särskilt skarp bild med London tube stations men min resa gick alltså från Wembley som är en station högst upp till vänster, på den gråa linjen - "Jubilee line". Flytten till Richmond gjorde att jag hamnade söder om Themsen; slutstationen på den gröna linjen till höger - "District line". Litet mer söder ut och åt höger så kommer man till Wimbledon, också på "District line" där jag mellanlandade i någon månad, för att till sist flytta så långt söder ut att det inte ens fanns med på tunnelbanekartan; South Norwood. Två timmar tog det att åka in till stan med de sporadiska bussar som gick därifrån - först kom ingen, så kom ingen och ingen - men SÅ kom det fyra bussar på en gång. Jag antar att de hade druckit te tillsammans!


Av Mayamama - 23 januari 2009 16:21

En av många mysiga stunder med Maya är på morgonen. På vardagsmorgnar är det dock inte plats för särdeles lång stund att mysa på. Puppisen brukar kolla in mig då jag först går ur sängen, in på toaletten och de gånger jag sedan kommer tillbaka till bingen igen och lägger mig blir hon så där underbart överlycklig som bara bullishundar kan bli; hon nappar åt sig en tuggis (en liten slemmig slamsa av torkad och sedan uppblött oxhud oftast)  och så nästan ringlar hon som en orm (hon har någon konstig höger-vänster-rörelse i hela kroppen eftersom hon samtidigt vildsint viftar på svansen) över våra kroppar, tidningar (som blir ihopknycklade till oigenkännande) och annat bråte som kan ligga i vägen under det att hon utstöter ett märkligt gutturalt mjukmorrande ljud som för att säga; ”Jag är lyckligast i hela världen!”


Kommer jag dock inte tillbaka till sängen infinner hon efter en liten stund bredvid mig (oftan vilandes huvudet på mina fötter) i badrummet och gör mig sällskap i mitt sjå att få på mig mitt ansikte! För det mesta brukar jag då fråga Maya; ”Skall vi göra leksak till MAYA?!” och då studsar hon saligt ut i köket och ser på när jag tejpar igen en toarulle i ena änden, lägger i godisar och sedan sluter den även i den andra änden. Efter ett par känguruhopp som får henne att vara öga mot öga med mig (hon måste varit wallaby i ett annat liv) sitter hon fint och jag överlämnar skatten. Bara tre sekunder senare är rullen helt massakrerad i tusentals bitar, godisarna slukade och golvet försett med strimlade små vackra papperskonfetti!! Men vad gör det; KUL VAR DET!!



Maya... eller ...nääh?

Av Mayamama - 19 januari 2009 09:50

Knyt-Knut knopar ihop säcken, om julen alltså! För nu är den officiellt slut och dessutom utdansad ur vårt hem! Nä, vi dansade kanske inte så mycket när jag tänker efter med det låter fint! Ungefär som när vi städade ordentligt i förra veckan och herr W sa; ”Om du röjer i Kattrummet och plockar i ordning där så dammsuger jag”. Helnöjd över detta förslag stängde jag och flickorna (varken Maya eller Bella är överförtjusta över den mullrande dust-suckern!) in oss i Kattrummet, slog på datorn, klickade på Youtube, tog fram spellistan med Yello-låtar och så diggade vi loss, voffsisarna och jag!!! Vi hade det så härligt att vi helt glömde bort herr W där han kämpade på med sugandet!


Men alltså, inget jul-ut-dansande blev det hos oss, vi stoppade helt sonika ned allt i en låda utan någon som helst ceremoni! Gips-julluvan, skräck-krubban och de två små porslinstomtarna åkte ned i lådan och ned i källaren. Det är nämligen så långt vi går vad det gäller julutsmyckning, förutom granen vill säga som i år blev en plastvariant! Första året utan riktig gran med riktig grandoft och det gick jättebra! Litet unket doftade granen till att börja med; jag fick en minnesbild från tiden innan vi flyttades bort från barndomshemmet. Min brorsa hade i sitt rum en garderob där han förvarade sina uniformer till Hemvärnet – DÄR luktade det ull-unket på ett alldeles speciellt sätt som jag direkt associerade till vår nya plastgran. Efter tre veckors vädring dock var unklukten endast minimal då vi likt ett paraply vek ihop grenarna för förvaring i närmare ett år framåt…



Här en bild på skräck-krubban med den vildsint morrande björnen och det galet farliga lejonet! Josef närapå svimmar av fasa! Maria ser litet orolig ut men Jesusbarnet är lyckligt oviss om hotet som hägrar!



Gips-julluvan får gipshuvudet, föreställandes herr W som liten gosse, på sig varje jul!

Av Mayamama - 14 januari 2009 15:02

Jaha, litet avslöjande nu – de som sett bilden från Tävlingen har antagligen kommit fram till att jag jobbar på ett sjukhus. De som däremot gissade på operationssköterska eller till och med kirurg har delvis rätt. För jag skulle HUR MYCKET SOM HELST velat vara kirurg, allra helst kärlkirurg. Men livet far fram illvilligt och  vårdslöst med oss ibland och det är inte alltid att saker blir som man tänkt sig! Som det lilla ryggradslösa våp jag var när jag var sexton år kunde jag inte välja inriktning själv och blev därför inknuffad på textillärarbanan. Och oh och ve så fel det blev sedan! Tappade totalt orienteringen när jag kom på att lärare kan jag absolut inte bli. Tänka, tänka och tänka; mindes min önskan om yrkesroll då jag gick i lekskolan (ritade till och med en bild om det) – tandläkare. Mindes min önskan om yrkesroll då jag gick i mellanstadiet – veterinär. Den riktiga passionen fanns alltså i den medicinska sfären! Efter litet tråcklande med bland annat ett sidospår åt receptarie (jobbar på Apotek, inte hotell!) kom jag på det; läkarsekreterare!!! Gillar sjukhussfären, gillar att skriva = perfekt! Så perfekt som det nu kan bli så pass sent i livet med en delvis utsliten själ! Alltså nästintill perfekt yrke för mig. Jag får i alla fall vara i rätt miljö och ibland kan jag ha en sådan tur att jag får ”tvätta in” och vara med på en operation. Mer om det en annan gång för det är en hel novell i sig!

 

Sitter alltså här och skriver operationsberättelser hela dagen, litet annat också förstås! Vet inte om jag skrivit någon journalgroda själv än men en doktor ville att jag i dag skulle skriva; ”Sövd patient i narkos” !!! Fast det gjorde jag inte jag skrev; ”Patienten i narkos” – någon måtta får det vara! Försöker också att få in så många semikolon som möjligt för jag tycker speciellt mycket om semikolon. I dag har jag fått in fyra!

 

Nedan en bild från min arbetsplats och arbetskollegor inhuggandes på en buffé för en syrra som gick i pension. Det är jag  under pilen som har puke-green mössa på mig (egenhändigt sydd förstås!)


                                

Av Mayamama - 12 januari 2009 08:21


Så här känns det att gå till jobbet i dag!! Har till och med sovit dåligt för att jag så gärna hellre vill vara hemma!! Vågade inte klistra in autentiska spyor för det blir litet för äckligt!! Dessutom ringde just min partner in crime här på jobbet och kraxade fram ett "jag kommer inte i dag". Jaha, då blir det extra jobb för mig!! Inte något som gör dagen mindre kräkig!!



Presentation

Omröstning

Hur många goda gärningar har du gjort senaste veckan?
 En
 Flera
 Jättemånga
 Inga
 Vet ej
 Inga, men jag ska!

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Maya, vingar & dammråttor med Blogkeen
Följ Maya, vingar & dammråttor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se